Jacob Nordangård

TIDIGA CAPTOR 

Jag spelade med bandet Captor  1987– 1994. Detta är historien om den första sättningen. 

Från Gonzola till Captor

Embryot till Captor uppstod i början av 1986 när Christer ”Putte” Johansson (trummor) ringde mig och frågade om han ville börja spela gitarr i hans band Gonzola.

Vi kände båda varandra sedan skoltiden. Putte var missnöjd med den dåvarande sologitarristen Svenne ”Svajarm” och sökte en något pålitligare gitarrplågare. Svenne kunde varken spela solo eller ta ett ackord utan använde sig av en märklig ensträngsteknik. Svårigheterna med att hantera instrumentet brukade resultera i att Svenne inte lyckades spela i samma tempo som oss andra. Detta resulterade i att hans slutton ofta klockade in cirka en halvminut efter att resten av bandet var klart. Ingen hade dock vett att säga till Svenne att hans tjänster var av en sämre kvalitet och att han borde se sig om efter en annan hobby. Därför hade Gonzola under en övergångsperiod tre gitarrister. Övriga medlemmar var Juha ”Gonzo” Mäyrä (bas), Jukka Sevon (gitarr) och Leif "Leffa" Örnestrand på sång.

En elak utfrysningstaktik vidtog dock. Svenne fick veta att han inte längre fick plats i Gonzos bil under den sedvanliga upphämtningen av bandmedlemmar. Det var bara för honom att ta den kartong som han förvarade gitarren i och gå den långa vägen till replokalen i utkanten av Katrineholm. Själva kunde vi då repa igenom några låtar på egen hand innan han dök upp. Men vår mobbing stannade inte här. Hans plats vid den åtråvärda Marshallförstärkaren togs genast över av mig (vi spelade i en hyrlokal där utrustningen ingick). Svenne fick då koppla in sig i sånganläggningen. Denna hade dock sångaren Leffa full kontroll över och såg därmed till att dra ned volymen så mycket det gick på Svennes gitarr. Vi satte även i system att inte tala om när vi skulle repa. Gonzo sattes därmed i en svår sits eftersom han som klasskamrat dagligen träffade den olycklige gitarristen. Utan att officiellt ha gett honom foten var vi snart bara två gitarrister kvar. Nu ska tilläggas att ingen annan i bandet var någon större virtuos och att inspelningarna från denna tid håller en mycket tafflig rockskolenivå.

Vi repade iallafall in Dios “Holy Diver”, “Breaking the law” med Judas Priest, “Killed by death” med Motorhead, “Wrathchild” med Iron Maiden och “Dog eat dog” med AC/DC. Vi provade även på att skriva några egna kompositioner med varierande resultat. Putte skrev en Iron Maiden inspirerad intrumentallåt och vi gjorde även en låt om mordet på Olof Palme som dock snabbt skrotades på rockskolelärarens inrådan.

Därefter skrev jag låten ”Lord of Fright” som snabbt blev gruppens signum. Här inleddes ett texttema som senare kom att behandlas flitigt – Nostradamus och Uppenbarelsebokens förutsägelser om framtiden.

Gonzola gjorde sitt föga efterfrågade debutgig sommaren 1986 i Stadsparken i Katrineholm. Publiken utgjorde mest representanter från det lokala A-laget, anhöriga med pliktnärvaro och några andra stackare som hade lyckats förvirra sig dit i brist på annan sysselsättning. Efteråt fick vi några värdefulla tips från en av de överförfriskade om att vi skulle klä oss helt i schackbrädesmönstrade scenkläder, instrument och frisyrer. Detta skulle enligt honom utgöra nyckeln till framgång. Om detta var en anledning till att gruppens superfinne Jukka Sevon slutade ska vara osagt. Han var dock tvungen att ta ett uppehåll för att göra sin värnplikt i grannlandet. Han kom sedermera tillbaka till stan men kom aldrig att efterfråga sin gamla plats.

Efter att ha fått ett flertal ostrelaterade pikar för det onekligen fåniga namnet Gonzola vidtog ett namnbyte till Midas Touch. Allt vi tog i skulle förvandlas till guld var den tröstlösa förhoppningen. Vi hade då ingen koll på att ett thrash metal band från Uppsala råkade ha samma namn.

Så sakteliga började repertoaren innefatta fler och fler egna låtar. ”Devastation” var en ren doom metal låt med influenser från Black Sabbath och Candlemass, grupper som spisades flitigt hemma på min kammare. Intresset för ultrasega släpspår var dock inte odelat positiv. De övriga bandmedlemmarna såg inte låten som en av setlistans direkta höjdpunkter utan vred sig mest besvärat när den kom på tal. Den mer poppiga låten ”Midas Touch” utgjorde en motvikt med sin smittande men bedrövligt töntiga refräng.

En taktik som vi anammade var att vi var med i två studieförbund samtidigt för att kunna spela dubbelt så mycket samt inkassera mer bidrag. Detta var bidrags-sveriges gyllene era. Vi blev även, på grund av mina tidningskontakter, intervjuade av en av lokalblaskans vikarier. Någon artikel blev det dock aldrig då reportern antagligen snabbt fattade att vi inte tillhörde traktens elitdivision.

En snabb utveckling av bandet inleddes dock när vi under hösten 1986 flyttade till en replokal i Vingåker. Med detta gjordes även ett bandnamnsbyte till Pestilence och lite tidigare hade sångaren Leif Örnestrand slutat (Han flyttade senare till Brasilien och är idag VD för Hotel Vasa Brasil). Vi hade då ingen koll på att det fanns ett betydligt kändare holländskt band med detta namn.

Samtidigt lämnade vi de gamla influenserna bakom oss och förvandlades i tidens tecken till ett thrash-metal band. Fokus var nu satt på att spela så snabbt det bara gick. Några av låtarna från denna tid hette"Hero (in the Eyes of Death)", "The Day of Retribution", "Desert six" och "Devastating Hour". Under augusti 1987 spelades en rehearsal in med hela den dåvarande repertoaren. Här ingick även ”Lord of fright” från Gonzolatiden. Inspelningen saknade dock sångpålägg. Jag hade dock tidigare tagit platsen som sångare i anspråk. Få val existerade eftersom vi hade fått en spelning på festplatsen i Putte och Gonzos hemby.

Jag satt och övade in sångtexterna under de pauser som uppstod på mitt arbete på Sörmlands Grafiska. Spelningen i Bränntorp kom att bli den sista under vår tid tillsammans som band och skedde under pudelrockserans gyllene era. Vi spelade på den lilla dansbanan och publiken bestod främst av traktens överförfriskade ungdom.

Mina främsta influenser under denna tid var schweiziska Celtic Frost och jag ville att vi också skulle efterlikna dem visuellt. Därför gällde tuffast möjliga kläder och knuttejackor. Spelningen höll dock på att avslutas redan innan den påbörjades genom att strömmen gick så fort vi pluggade in utrustningen. Genom rådigt ingripande från elektriskt utbildade vänner kunde vi dock sätta igång efter ett tag.

Första låten, som var en instrumental kallad ”Pestilence”, funkade bra. Dock blev det problem så fort jag skulle sjunga. Micken var stendöd. Efter någon låt utan sång kom det andra bandets sångare fram till scenen och ställde fram sitt mickstativ. Visserligen fungerade mikrofonen men jag blev förlamad av skräck när jag betraktade dess utsmyckningar. Det andra bandet tillhörde pudelrocksdivisonen och stativet var klätt med förhatliga sjalar i otäcka färger. Det kändes som ett hån mot hela min Celtic Frost-estetik.

Vad jag inte visste var att schweizarna två år efter vår spelning kom att göra en helomvändning och förvandlas till något bisarrt sleazeband med pudelrocksfrisyrer. Kanske hade vi orsakat en händelsekedja med ödesdigra konsekvenser den där sommardagen. I alla fall var vi före Celtic Frost (och deras Cold Lake) med att göra osmakliga kombinationer.

Efter spelningen fick vi kännedom om att vårt namn inte var unikt och ett sökande efter lämpligt namn inleddes. En dispyt föreligger sedan om vem som faktiskt ligger bakom namnvalet. Jag hävdar att det var jag medan Putte säger sig ha kläckt idén. Vi kommer säkerligen fortsätta debattera detta under framtida Sweden Rock-sammankomster I alla fall så är namnet Captor taget ifrån Slayers EP Haunting the Chapel och låten ”Captor of Sin”. Det satt som en smäck och en logo designades snabbt av mig.

Med det nya namnet spelade vi in några låtar under mer ordnade former. Inspelade på portastudio. Låtarna var ”Devastating Hour”, ”Age of Decay” och ”Creation of Evil”. Det hela började utvecklas och vi blev allt bättre som band. Några månader innan vi splittrades bytte Putte från trummor till gitarr och vi fick med trummisen Lars-Ingvar i sättningen. Detta innebar en enorm förändring och låtarna blev mer komplexa. En av de sista som skrevs var ”Drowning in Hate”. Därefter tvingades flera av oss in i militärtjänsten och det blev allt svårare att hålla igång bandet. Efter ett tag var bara jag och Lars-Ingvar kvar i replokalen. Han kände dock till en gitarrist som kallades ”Kula” som kunde vara intresserad. Därefter påbörjades ett helt nytt kapitel med bisarra händelser innan Captors debutplatta såg världens ljus 1993.

Epilog

Drygt 25 år efter att Captor MK I splittrats hände sedan något mycket osannolikt.  Lars-Ingvar ringde upp mig och kom med ett förslag om att vi skulle återförena bandet för en inspelning. Detta var 15 år efter att även den sentida sättningen av Captor hade splittrats. Jag trodde att han skämtade och tog inte hans förslag på allvar. Han var dock påstridig och efter ett par dagar hade jag kontaktat både Putte och Gonzo. Överraskande nog så tackade båda ja.

Gonzo hade inte spelat bas sedan vi splittrades på 80-talet men fick låna en bas att öva på av en granne. Jag och Gonzo träffades sedan för att välja låtar och repa in dem. Putte som flyttat till Helsingborg fick öva på egen hand. Vi valde sedan ut ”Devastating Hour” och ”Hero (In the eyes of Death)” och samlades under en helg under hösten 2014 för att göra nyinspelningar.